ytterbymorsa

I det här huset, där mitt ute i lilla byn, där har jag tillbrngat så många somrar, vintrar, vårar och höstar. Där bland de underbaraste männskor på jorden. De som gjorde allt för oss. Från början var det jag och min bror. Jag minns än hur vi bråkade om vem som skulle sova  mitten i deras säng. Jag minns tom. den bruna pottan som hon alltid tog in i sovrummet, så jag skulle slippa gå så långt på natten. Herre gud, jag kan inte ha varit gammal då? Jag minns sommarloven som oändliga. Vi tillbringade dem här. Jag minns inte ens myggen, för det måste väl ha funnts mygg även när jag var liten?
Jag minns vårvintern, när vi pimplade och väntade på storfirren. Vi drack varm choklad och åt bullar. Vi grillade korv och åt godis.

Jag minns de hemliga godisgömmorna, som inte var så hemlga, för hon ville att alla skulle äta godis. På natten låg hon där i sin säng och mumsade godis utan sina tänder.

Minns när vi var i Norge, vi sov i bilen, fällde ner sätena och hade madrass.

Jag minns alla historier från förr som hon berättade, jag minns allt.

Frågan är nu, ska det för alltid vara just bara minnen? Kommer jag aldrig att få några nya minnen med henne?