| Publicerad: 2006-07-17 Triss i tjejer! Tredje gången gillt ... Eller?! ... Denna graviditet som var min tredje, var jobbig. Jag blev snabbt stor och tung. De första 15 kilona bara flög på mig liksom. Knäna värkte, ryggen med. Jag sa till alla jag träffade att om jag någonsin börjar prata om en bebis igen, så påminn mig om hur jag mår nu ...
När bf-datumet passerats, och ingen bebis kommit, var jag rejält less. Bf. Var den 16 november. Lördag den 19 november började jag helt plötsligt på kvällen känna en oro i kroppen, samma känsla jag haft de andra gångerna det startat. Skulle något hända ikväll??!!
Mycket riktigt, under kvällen kände jag ett par förvärkar, och eftersom mina andra förlossningar startat direkt, blev jag nervös ... Men kvällen gick, och förvärkarna var just, förvärkar, inget annat. Vi gick och la oss. Jag lyckades somna, hade tagit två Panodil innan, men sov oroligt. Vaknade till då och då av en förvärk. Vid tre-tiden kunde jag inte somna om. Gick upp för att ta Panodil igen. Gick runt i det tomma mörka huset, packade lite i väskan osv. Gick sedan och la mig igen, och somnade tillslut.
Vaknade av att de stora tjejerna gick upp. Allt kändes annorlunda. Låg ett tag kvar i sängen för att känna efter om det kom förvärkar. Inte en enda. Kände mig jätte snopen, skulle det inte bli bebis snart??
Vi gick upp och jag kände mig deppig. Vi funderade på att åka på julmarknad i fästningen, men jag var osäker. Skulle jag fixa att gå upp i den?
Fick för mig efter frukosten att jag skulle städa toan. Fick två förvärkar när jag städade, och tänkte att vi nog inte skulle åka ändå. Men inget mer hände. Bestämde att vi skulle gå en "provrunda" runt kvarteret för att känna hur det kändes. Det kom två värkar under turen, så jag sa att vi skulle åka. Packade in oss i bilen och åkte. Barnen var glada över att få träffa tomten och få paket, för det skulle man få.
Väl framme fick jag draghjälp av sambon för att orka upp i fästningen. Det var superjobbigt. Väl uppe pustade jag ut. Då och då kom en förvärk, mest som att magen drog ihop sig och blev hård, gjorde inte ont alls.
Barnen fick se tomten, få varsitt paket, titta på julspel, sedan plötsligt kände jag att vi måste åka hem nu. Sagt och gjort, vi travade neråt. Precis nedanför fästningen kom en värk. Fick stanna upp och andas mig igenom den. Minns att jag skämdes, vad skulle folk tro?
Fortsatte sedan promenaden mot bilen, aj, en till ... Fick stanna och andas. Väl i bilen sa jag till Sambon att han skulle skynda sig hem. Tre värkar kom i bilen, och det gjorde ont. Slängde mig på soffan hemma, tänkte att jag skulle vila, så skulle det nog avta, för bebisar föder man ju på natten ... Klockan var nu 13.50. Det kom en värk var femte minut. Jag gick in i duschen, kändes skönt typ en minut, sedan fick jag panik i den trånga duschen.
Barnen började bli oroliga. Tilda 3½ år gammal, tyckte att det var synd att jag hade så ont att jag inte kunde äta.
- Mamma, lägg dig i soffan, så ska du få låna min nalle, sa hon till mig. Sedan sa hon också att hon skulle spela teater för mig, så jag inte skulle ha ont. Gullungen! Fast då kändes det jättejobbigt att dom såg hur ont jag hade, jag ville bara skrika ut alla fula ord jag kunde, men fick hejda mig.
Sambon, som höll på utfodra barnen, försökte även få tag i svärmor som skulle ta barnen. Hon gick inte att få tag i. jag kände lätt panik, då värkarna nu kom med bara några minuters mellanrum.
Sambon åkte och lämnade tjejerna till en familj i närheten. Sedan i ilfart hem, hämtade mig. Jag stod hängandes över soffkanten och vaggade. Ont som tusan gjorde det, och jag hade lätta panikkänslor. Hade ingen lust att åka bil ...
Färden in till sjukhuset var jobbig. Det var lite kö på motorvägen, men det gick hyfsat snabbt.
15.20 skrivs vi in på sjukhuset. Då hade jag bara kastat mig in på avdelningen, tur var att dom såg att det inte var läge för någon undersökning, utan jag fick slänga av mig kläderna direkt, och kasta mig på lustgasen. Kändes skönt! Underbart att få bli lullig och vara lite borta. Att det gjorde så här ont, det hade jag glömt!
Fick en underbar barnmorska, som pratade lugnt och sansat. I början var hon orolig att jag tog så mycket lustgas, men snart förstod hon att jag faktiskt hade koll. Det funkade bra, och jag stod på knä. Sedan ville dom kolla hur mycket jag var öppen, nästan 8 cm. Underbart tänkte jag då!!
Dom ville att jag skulle sätta mig ner, så att dom kunde lyssna på bebisen, och så blev det. Och när jag väl hamnat i den positionen, hade jag ingen lust att baxa över mig i stående igen. Men efter ett litet tag frågar hon mig om dom ska ta hål på hinnorna, då jag inte fortsatte öppna mig, och det gjorde dom. Skööön känsla, allt vatten som forsar ut. Ställde mig på knä igen, och kände hur allt bara faller på plats. Ett väldigt tryck och jag sätter igång att krysta. Jag krystar och krystar, tar lustgas och är groggy, men det känns som att det inte händer ett dugg. Jodå, försäkrar bm. Allt går fint. I vad som känns som en evighet (i själva verket knappt en kvart) av krystade fattar jag att något är fel. Sam låter orolig, och en massa personal springer in. Det piper i larmknappen, och jag kastar lustgasen. En bebis kommer ut, men inte ett ljud hörs. Bebisen är alldeles blek och lealös. Sam gråter, och jag hinner tänka att den är död. Slänger mig fram och kikar vad det är, en flicka! En död flicka ...
Någon tar henne och springer ut. Alla försäkrar mig om att allt är bra, hon är bara slapp. Hon hade fastnat halvvägs med huvudet ute, efter ett klipp kom hon ut, men hade navelsträngen tre varv runt halsen, och hade bajsat i vattnet. Hon andades själv, men var slö.
Jag känner mig panikslagen. Vad ska barnen säga, hur ska jag klara mig utan denna lilla varelse?
En liten stund senare kommer en bm. Och berättar att allt är fint. Hon andas, och har skrikit. Dom hade bara behövt ge henne lite syre, och så piggnade hon till. Ytterligare en stund senare kommer dom in med världens sötaste flickebarn! Vår tredje flicka!!
Vår lilla Ellen föddes den 20 november 2005 kl. 18.00.
Vägde 3 885 g och var 50 cm lång.
Ett alldeles underbart lugn sänkte sig över vårt rum. Vår tös! Vår lilla bebis. Jag höll henne tätt intill mig, och bara kände hur jag älskade denna lilla människa. Hon hade inte dött. Hon stannade här hos oss!
Tack älskade lilla Ellen för att du kom till oss, och berikar våra liv! Du är så underbar, och tillsammans med dina systrar det allra finaste och käraste vi har.
Och det där med att det aldrig mer ska bli en bebis ... Är för länge sedan glömt ...
Katja, stolt mamma till tre underbara tjejer!
katja77 Diskutera i Snack:
Läst på Allt för Föräldrar
Förlossning
 |
