Louise, vårt första barn!
jag var väldigt lycklig, skulle äntligen få bli mamma. Längtan efter barn var stor, och hade funnits där i många år. Nu var det dax.
Den 6 maj var vi ute vid havet och grillade med några vänner. Det var så varmt och soligt. Våren var verkligen kommen! jag hade svårt att sitta bekvämt där på klipporna. Ryggen värkte. Aldrig hade jag väl anat att detta var den sista kvällen vi var två. Det var två veckor kvar till beräknat datum. Det datum som etsat sig fast i min hjärna, det datum som vi väntade på så mycket.
Vi gick och la oss vid 22 tiden. Trött och väldigt gravid somnade jag på studs. För att vid halv 12 vakna. behövde gå på toa, reste mig upp, och ojdå.... jag kissar på mig... eller?? På darrande ben gick jag till toan och insåg att det nog var vattnet som gick. Lyckades ta mig tillbaka till sovrummet och väckte sam. Vi ringde sjukhuset och vi var välkomna in sa de. Hade inte ont. Men en halvtimme senare när jag gick och packade det sista i väskan började värkarna komma. I bilen kom de rejält igång. Vi valde mölndals sjukhus för det var där det kändes mest hemtrevligt och mysigt.
Fick ligga med ctg, och det var hemskt! Ville verkligen inte ligga still. Tillslut fick vi komma till en sal, och jag fick testa lustgas. Tyckte inte den hjälpte nåt, men det var skönt att vara i dimman! Smärtan var jag inte beredd på, konstigt nog. Hade inte brytt mig om att läsa om förlossningar nåt vidare, då jag trode jag var gjord till att föda!! ha ha, så galen var jag. Tillslut lovade dom mig eda. men när läkaren tillslut kom, var jag öppen för mycket, så jag fick en spinalbedövning. Som eda, fast bara en engånsdos. Shit vilken uppenbarelse!! jag kunde öppna ögonen och vara med på min egen förlossning!! Jag kunde andas mellan värkarna, och vara mig själv.
08.12 kom då äntligen vårt barn! En flicka, som jag ju redan visste... Min Matilda.... Men när jag fick se henne första gången såg jag att det inte var Matilda som kommit till oss. Det var någon annan. En ljuvlig liten skrutt, med svart långt hår! Hon hade tom. hår så det låg över öronen, och man kunde defenitivt ha en tofs i håret! Kinderna var runda och mjuka, och näsan platt som en boxares. Sam grät en skvätt, och jag upprepade flera gånger, det är vårt barn...
När vi lämnade BB två dagar senare, kändes det som vi stal henne. Kände som någon skulle stoppa oss i dörren och ta henne från oss.
Jag la henne i vaggan när vi kom hem. Flyttade den tätt intill vår säng och låg och beundrade henne. Men känslan av att ha henne så långt ifrån mig kändes fel, så jag tog upp henne och la henne tätt intill mig. Vi sov en stund, och sam åkte och fixade lite på jobbet.
Jag var i lyckorus och bara njöt av vår skapelse.
Hon var verkligen en dröm bebis, hon sov, sov, sov och åt lite, sen sov hon och så sov hon. Hon var så lugn och avslappnad och bara så underbar!!
Jag minns ännu känslorna som kom över mig ibland, känslorna för det lilla barnet vi skapat. Känslorna som nästan värkte i bröstet och magen, de var så otroligt starka!!
Hon var nöjd länge, satt och iaktog allt som hände runtomkring, hade inte bråttom med nåt. Njöt av livet helt enkelt!
När hon var kring året började vi märka att hon oxå kunde "leva rövare". Hon blev en busig liten krabat som krävde lite mer av oss. Kring året började oxå en ny liten skapelse växa i min mage... Vår Matilda....
Livet med vår älskade Louise har inte alltid varit lätt. Men sånt är livet, och vi försöker göra det vi tror är bäst för det mesta.
Nu idag, 9 år senare är hon en underbar 9 åring med egen vilja. Dansar och sjunger sig fram i livet. Är hon tyst börjar man undra vad som hänt.... En riktig sångfågel med en röst så underbar. Har lätt för sig i nästan allt hon tar sig för. Gillar skolan och att lära sig nya saker. Duktig på konståkning, flöjt, sjunga, läsa, skriva och massa annat.
Som alla barn så är vi ju inte alltid överens, men med henne kan man alltid prata med. Vi sitter vid sängkanetn och pratar om det som blivit fel. Hon är en känslig tjej, med lätt till tårar.
Hon är väldigt social, och har lätt för sig i olika sociala sammanhang. Hon är lätt att tycka om, och vill alltid göra rätt för sig. Hon vågar sig inte på en massa "hyss", utan man kan lita på henne.
Hon börjar bli stor nu. Våga ta för sig av livet på egen hand. Vilja frigöra sig lite från mamma och pappa. Göra saker själv, vara stor. Men om kvällen vill hon ännu vara liten. Krypa nära mig och mysa.
Slarvig är hon, så man får leta igenom hela huset både en och tre gånger varje dag efter hennes prylar. Hon har en sprudlande energi som få. Glad och go med dem hon möter. Ett hiskeligt morgonhumör, och en riktig sjusovare.
Hon är vårt allt, vår förstfödde dotter. Vi älskar henne högt, och vill henne väl i livet.
Vårt första barn, vår käre Louise, storasyster till två. Du kommer gå långt är i livet!
Bilder.... Kommer sen.
Den 6 maj var vi ute vid havet och grillade med några vänner. Det var så varmt och soligt. Våren var verkligen kommen! jag hade svårt att sitta bekvämt där på klipporna. Ryggen värkte. Aldrig hade jag väl anat att detta var den sista kvällen vi var två. Det var två veckor kvar till beräknat datum. Det datum som etsat sig fast i min hjärna, det datum som vi väntade på så mycket.
Vi gick och la oss vid 22 tiden. Trött och väldigt gravid somnade jag på studs. För att vid halv 12 vakna. behövde gå på toa, reste mig upp, och ojdå.... jag kissar på mig... eller?? På darrande ben gick jag till toan och insåg att det nog var vattnet som gick. Lyckades ta mig tillbaka till sovrummet och väckte sam. Vi ringde sjukhuset och vi var välkomna in sa de. Hade inte ont. Men en halvtimme senare när jag gick och packade det sista i väskan började värkarna komma. I bilen kom de rejält igång. Vi valde mölndals sjukhus för det var där det kändes mest hemtrevligt och mysigt.
Fick ligga med ctg, och det var hemskt! Ville verkligen inte ligga still. Tillslut fick vi komma till en sal, och jag fick testa lustgas. Tyckte inte den hjälpte nåt, men det var skönt att vara i dimman! Smärtan var jag inte beredd på, konstigt nog. Hade inte brytt mig om att läsa om förlossningar nåt vidare, då jag trode jag var gjord till att föda!! ha ha, så galen var jag. Tillslut lovade dom mig eda. men när läkaren tillslut kom, var jag öppen för mycket, så jag fick en spinalbedövning. Som eda, fast bara en engånsdos. Shit vilken uppenbarelse!! jag kunde öppna ögonen och vara med på min egen förlossning!! Jag kunde andas mellan värkarna, och vara mig själv.
08.12 kom då äntligen vårt barn! En flicka, som jag ju redan visste... Min Matilda.... Men när jag fick se henne första gången såg jag att det inte var Matilda som kommit till oss. Det var någon annan. En ljuvlig liten skrutt, med svart långt hår! Hon hade tom. hår så det låg över öronen, och man kunde defenitivt ha en tofs i håret! Kinderna var runda och mjuka, och näsan platt som en boxares. Sam grät en skvätt, och jag upprepade flera gånger, det är vårt barn...
När vi lämnade BB två dagar senare, kändes det som vi stal henne. Kände som någon skulle stoppa oss i dörren och ta henne från oss.
Jag la henne i vaggan när vi kom hem. Flyttade den tätt intill vår säng och låg och beundrade henne. Men känslan av att ha henne så långt ifrån mig kändes fel, så jag tog upp henne och la henne tätt intill mig. Vi sov en stund, och sam åkte och fixade lite på jobbet.
Jag var i lyckorus och bara njöt av vår skapelse.
Hon var verkligen en dröm bebis, hon sov, sov, sov och åt lite, sen sov hon och så sov hon. Hon var så lugn och avslappnad och bara så underbar!!
Jag minns ännu känslorna som kom över mig ibland, känslorna för det lilla barnet vi skapat. Känslorna som nästan värkte i bröstet och magen, de var så otroligt starka!!
Hon var nöjd länge, satt och iaktog allt som hände runtomkring, hade inte bråttom med nåt. Njöt av livet helt enkelt!
När hon var kring året började vi märka att hon oxå kunde "leva rövare". Hon blev en busig liten krabat som krävde lite mer av oss. Kring året började oxå en ny liten skapelse växa i min mage... Vår Matilda....
Livet med vår älskade Louise har inte alltid varit lätt. Men sånt är livet, och vi försöker göra det vi tror är bäst för det mesta.
Nu idag, 9 år senare är hon en underbar 9 åring med egen vilja. Dansar och sjunger sig fram i livet. Är hon tyst börjar man undra vad som hänt.... En riktig sångfågel med en röst så underbar. Har lätt för sig i nästan allt hon tar sig för. Gillar skolan och att lära sig nya saker. Duktig på konståkning, flöjt, sjunga, läsa, skriva och massa annat.
Som alla barn så är vi ju inte alltid överens, men med henne kan man alltid prata med. Vi sitter vid sängkanetn och pratar om det som blivit fel. Hon är en känslig tjej, med lätt till tårar.
Hon är väldigt social, och har lätt för sig i olika sociala sammanhang. Hon är lätt att tycka om, och vill alltid göra rätt för sig. Hon vågar sig inte på en massa "hyss", utan man kan lita på henne.
Hon börjar bli stor nu. Våga ta för sig av livet på egen hand. Vilja frigöra sig lite från mamma och pappa. Göra saker själv, vara stor. Men om kvällen vill hon ännu vara liten. Krypa nära mig och mysa.
Slarvig är hon, så man får leta igenom hela huset både en och tre gånger varje dag efter hennes prylar. Hon har en sprudlande energi som få. Glad och go med dem hon möter. Ett hiskeligt morgonhumör, och en riktig sjusovare.
Hon är vårt allt, vår förstfödde dotter. Vi älskar henne högt, och vill henne väl i livet.
Vårt första barn, vår käre Louise, storasyster till två. Du kommer gå långt är i livet!
Bilder.... Kommer sen.
