ytterbymorsa

I alla år jag minns har jag varit stark. Jag klarar mig själv liksom. Jag fixar och donar så alla ska ha det bra. Jag lyssnar när nån vill prata och har alltid gjort. Jag minns alla år jag lyssnat på kompisar som varit ledsna osv. Jag gillar att lyssna, det är inte det! Men jag då? Vem lyssnar på mig? Kanske finns det nån, men antagligen fattar jag inte det. Jag har nån slags glasmur runt mig som håller allt inne. Jag tror folk ska sticka om jag öppnar en lite liten dörr i muren.

Ibland, när livet inte är så där fint och bra som man vill, litet eller stort, så känns det som jag ska explodera. Jag bara vill vända mig till nån och prata, gråta och snyfta. Men vart vänder jag mig? Vem orkar lyssna? och klarar jag det?

Jag har många gånger skrivit på en sida på nätet, det känns lagom. Där kan man ju inte bli så himla ratad. Jo, man kan få noll svar. Men den lilla risken har jag vågat ta. Men det känns oxå fel. Jag vill inte fega och vara anonym, men jag vill inte blotta mig för halva världen. Jag vill bara ha nån, en endaste som jag kan ringa och prata, åka hem till och prata, ja vad som helst. Då när jag håller på explodera. Sedan försvinner det, jag förtränger väl. Och allt blir som vanligt.

Jag är den där starka, den som fixar allt. Den som skojar och skämtar. Den som är så duktig och stark och orkar vara själv så mycket med barnen, jobba och fixa alla aktiviteter och sånt.  Det är så på ytan iaf.

Men jag vill vara nåt annat oxå. Jag vill vara den som är bra på nåt riktigt. Den som kan skriva riktigt bra berättelser, sjunga, sy eller vad sjutton som helst. Men jag är inte speciellt bra på nåt. Jag bara är.... stark. Fast det är bara på ytan. Som sagt.