Små eller stora barn?
Igår somnade Ellen i min famn i soffan. Myyys! Jag la henne i vår säng, annars vill hon ju helst sova i egen säng i sitt eget rum. Ja, hon kommer ju vanligtvis på natten och kryper ner hos oss, men somna i sin säng vill hon, oftast. Detta TROTS att vi inte introducerat henne i egen säng, TROTS att vi inte övat eller kört nån metod för att få henne att sova själv. Jag läste ett så bra stycke idag på forumet sjalbarn:
Kommer jag/du inte att "skämma bort" mitt barn och göra honom/henne beroende av mig/dig?
"Tänk dig att du är törstig.
Ibland får du ett glas vatten. Ibland får du ingenting, din törst släcks inte. Du tvingas att vänta tills nästa gång någon bestämmer att du kan få ett glas vatten. Du blir väldigt nervös och frustrerad. Du börjar att konstant fråga efter vatten, även när du inte är törstig, eftersom du inte är säker på att du kommer att få något vatten när du är törstig. Du blir osäker när du inte har vatten tillgängligt. Du blir så upptagen med att se till att du har tillräckligt med vatten att du är oförmögen att tänka på något annat.
Tänk dig nu det motsatta scenariot. Du är törstig. Du får omedelbart vatten, så mycket du behöver för att släcka din törst. Du blir tillfredsställd och kan fortsätta med det du höll på med utan att oroa dig. Du känner dig försäkrad om att vatten finns i överflöd och att du kan få när helst du behöver. Du känner dig trygg i denna vetskap och den fysiska närvaron av vatten är inte nödvändig. Du känner dig bekymmersfri och kan ägna din energi åt andra aktiviteter.
Tänk dig nu dessa två scenarion med ditt barn och hans behov av fysisk närhet och kroppskontakt. Du bestämmer.”
Barn kan ALDRIG få för mycket närhet!
Ja, iaf. när jag sedan la mig vid min lilla tjej, som för överigt verkligen börjar bli stor (!) så tänkte jag, kommer jag någonsin vänja mig vid att inte ha henne i vår säng? Förmodligen gör jag väl det, men det finns verkligen inget mysigare än att krypa ner bland långa ben, varma barnkroppar och snusande små flickor. Det finns verkligen inte det! Det är snart 2 år sedan som hon själv ville ha en säng i sitt rum, och sedan dess har hon i princip alltid somnat där. Men saknaden för mig är stor! Sam har vant sig, och tycker det är lagom att hon kommer på natten, men inte jag. Om hon sover länge/hela natten i sin säng, så vaknar jag och undrar vart sjutton hon är.
Jag vill inte be henne somna i vår säng heller, för det är ju lite att säga att det hon valde är fel. Visst frågar jag ibland om hon vill somna där, och ibland frågar hon själv. Men jag vill ju helst ha henne där alltid!
Här vilar min prinsessa i sin egen fina prinsessäng! <3
Helst skulle jag vilja ha en jättesäng, så även stortjejerna fick plats!
Kommer jag/du inte att "skämma bort" mitt barn och göra honom/henne beroende av mig/dig?
"Tänk dig att du är törstig.
Ibland får du ett glas vatten. Ibland får du ingenting, din törst släcks inte. Du tvingas att vänta tills nästa gång någon bestämmer att du kan få ett glas vatten. Du blir väldigt nervös och frustrerad. Du börjar att konstant fråga efter vatten, även när du inte är törstig, eftersom du inte är säker på att du kommer att få något vatten när du är törstig. Du blir osäker när du inte har vatten tillgängligt. Du blir så upptagen med att se till att du har tillräckligt med vatten att du är oförmögen att tänka på något annat.
Tänk dig nu det motsatta scenariot. Du är törstig. Du får omedelbart vatten, så mycket du behöver för att släcka din törst. Du blir tillfredsställd och kan fortsätta med det du höll på med utan att oroa dig. Du känner dig försäkrad om att vatten finns i överflöd och att du kan få när helst du behöver. Du känner dig trygg i denna vetskap och den fysiska närvaron av vatten är inte nödvändig. Du känner dig bekymmersfri och kan ägna din energi åt andra aktiviteter.
Tänk dig nu dessa två scenarion med ditt barn och hans behov av fysisk närhet och kroppskontakt. Du bestämmer.”
Barn kan ALDRIG få för mycket närhet!
Ja, iaf. när jag sedan la mig vid min lilla tjej, som för överigt verkligen börjar bli stor (!) så tänkte jag, kommer jag någonsin vänja mig vid att inte ha henne i vår säng? Förmodligen gör jag väl det, men det finns verkligen inget mysigare än att krypa ner bland långa ben, varma barnkroppar och snusande små flickor. Det finns verkligen inte det! Det är snart 2 år sedan som hon själv ville ha en säng i sitt rum, och sedan dess har hon i princip alltid somnat där. Men saknaden för mig är stor! Sam har vant sig, och tycker det är lagom att hon kommer på natten, men inte jag. Om hon sover länge/hela natten i sin säng, så vaknar jag och undrar vart sjutton hon är.
Jag vill inte be henne somna i vår säng heller, för det är ju lite att säga att det hon valde är fel. Visst frågar jag ibland om hon vill somna där, och ibland frågar hon själv. Men jag vill ju helst ha henne där alltid!
Här vilar min prinsessa i sin egen fina prinsessäng! <3
Helst skulle jag vilja ha en jättesäng, så även stortjejerna fick plats!
